the whole point of being alive is to evolve into the complete person you were intended to be
(we♥it)
..den jag vill vara.
Jag ler mer nu. Klappar gamlingarna på kinden och håller om de när vi går någonstans.
Jag kramade en man med hundar som vi brukar möta när vi är ute och går. Han fick avliva sin ena hund den 15e. Hon var så gammal. Så mötte jag honom och han grät, jag gav honom en kram och sa ”vi ses snart igen”. Redan dagen därpå. Vi pratade och han sa att han inte kunde sova inatt heller. När vi skiljs åt så ropar han ”tack! du är så snäll”
Jag mötte min fina granne häromdagen. jag berättade att jag skulle flytta. vi pratade en lång stund och så kramade hon mig och sa ‘tack för att jag fått lära känna dig’.
Varje fin gest. Ger en lika fin gest tillbaka.
Som att skicka brev till någon som förlorat sitt ofödda barn. Även om du inte känner personen. Tänk att denna person skickar ett kort tillbaka och tackar.
Tänk vad fin världen är.
Tänk vad fin jag kommer vara.
Nu har jag lärt mig att jag måste hålla ordning på pengarna så jag har råd att ha roligt i sommar. Men som tur är finns det saker som inte är dyra.
Som att paddla kanot.
Jag har försökt bli mer mitt barnsliga jag. Jag cyklade en timme i söndags, planlöst. Jag plockar blommor och jag ser på serier jag såg på när jag var liten. Bamse, Pojken med guldbyxorna, Astrids filmer mfl. Jag bakar och lagar mat från grunden och har på mig kläder som inte alls matchar. Jag pratar med främlingar och går ut för att mata fåglar. Jag lägger pärlplattor och skickar vykort till mina vänner som bor i andra städer.
Jag har klagat sista tiden. Att mitt liv inte har någon substans. Att jag inte vet meningen med någonting längre. Men nu. Det kommer sakta tillbaka, när jag bejakar min inre 10 åring. Livet tappar lite av den här nödtvungna seriositeten. Det blir lättare att andas då.
PS. Är det någon som kommer ihåg mer om pojken med guldbyxorna än att han kunde ta upp massa tior ur fickan? Är det någon som kommer ihåg att han skänker alla pengar och reser till Afrika? Vilket fint budskap. DS.
Min ena syster tog studenten nyss.
Då sprack jag nästan för jag var så stolt. Jag vill helst ha henne i famnen fortfarande. 🙂
Vad lämpar sig egentligen att skriva i en blogg? Får jag skriva om det fina, och det fula?
Den här helgen har jag legat som en strandad val i soffan. Jag har ont i huvudet nu och undrar om det inte beror på hur jag gråtit som om det inte fanns någonting fint i mitt liv. Antingen vätskebrist eller spänningar som släppt.
Tänk att jag en ”kompis” som säger att jag är dennes bästa vän, som säger att dennes liv hade varit kaotiskt om jag inte kommit in i bilden, som säger att utan mig så hade inte allting löst sig. Tänk att denna ”kompis” när jag smsade i fredags och sa att nu orkar jag inte mer, jag vet inte vart jag ska ta vägen och jag vill inte vara ensam, att jag sa att helgen känns så lång, men det spelar ingen roll för vi har ju inte skola nästa vecka så jag kommer inte ta mig ut någonting. Tänk att denna ”kompis” sa att jag skulle hitta på något och gav förslag om två utav mina vänners namn och jag sa att de jobbar nu, och imorgon också, och för att komma till poängen så skriver denna kompis ”tråkigt…. 😦 ” i ett sms till mig.
Jag brukar inte säga om jag mår dåligt, jag brukar bara dra mig undan, men i helgen kändes ensamheten så besvärande och hon är en av två som vet om hur och varför.
Jag skulle inte kunna göra så mot någon..
Problemet är inte känslorna, vi har etablerat att de finns där. Att om situationen skulle vara annorlunda så skulle vi vara tillsammans nu. Men 2 månader ifrån varandra, när vi inte träffats så länge är lite väl ambitiöst.
Vi möttes ju här, men kommer från andra platser. Skillnaden är att han ska till Spanien i 3 veckor, och sedan jobba i Norge under juli månad. Han sa att han orkar inte gå och längta efter mig denna tid.
Tänk om jag kunde tänka så, inte längta nu den här tiden.
Vi har dragit ner våra möten till en gång i veckan, vi hörs varannan dag, som en slags förberedelse för hur sommaren ska bli. Det känns ju bara märkligt, dock.
Igår när vi sågs så var allt som vanligt och han kysste mig. Men jag undviker att känna efter. Gör det mer på rutin än med känsla, kysser alltså. Säger inte de saker jag brukar säga, håller inte hans hand som jag alltid gör, drar inte mina händer genom hans hår. För jag kommer sakna honom den här tiden.
Tankarna om hur det blir sen.. när vi bor på samma gata från och med juli, men han återvänder i augusti. Kommer vi börja igen, där vi slutade? De tankarna leder ohindrat till att gå vidare inte är lika enkelt. Om det ens är planen.
Håret jag brukar dra mina fingrar igenom.
Iduns små hemligheter 